Benutzer:Rießler/Werkstatt/Svenskfinland
Finlands Svenska Idrott (FSI) grundades 1945 och är en centralorganisation för den organiserade svenskspråkiga idrottsrörelsen i Finland.[1]
FSI:s huvuduppgift är att serva sina medlemsförbund med information och utbildning samt att arbeta för den finlandssvenska idrottsrörelsens väl i Finland. Det innebär att förbundet stödjer sina medlemsförbund genom utbildningsverksamhet och publikationer på svenska. Servicen riktar sig också till de rikstäckande tvåspråkiga förbunden inom paraplyorganisationen för hela idrottsrörelsen i Finland, Valo, Finlands Idrott. Finlands Svenska Idrott deltar aktivt i nationell verksamhet samt är framför allt den svenskspråkiga idrottsrörelsens representant utåt. FSI är även representerat på det nordiska planet.
Förbundet är medlem av Finlands olympiska kommitté.[2]
Motto
Förbundets huvudbudskap är:
- Inspiration. Gemenskap. Resultat.
Historik
- Finlands Svenska Idrott grundades 1945 som Finlands Svenska Centralidrottsförbundet (CIF)
- År 2005 byttes namnet till Finlands Svenska Idrott CIF
- Vid årsskiftet 2006/2007 antogs dess nuvarande namn Finlands Svenska Idrott (FSI)
Ordförande
Finlands Svenska Idrotts nuvarande (2018) ordförande är Håkan Nystrand[3], och generalsekreterare är Christel Björkstrand.
Medlemsförbund
År 2018 är sex (6) grenförbund, ett (1) serviceförbund och tre (3) idrottsdisktriktsförbund medlemmar i Finlands Svenska Idrott.[4] De hade i sin tur allt som allt cirka 105 000 medlemmar.
Distriktsidrottsförbunden är:
Gren- och medlemsförbunden är:
- Svenska Finlands Skolidrottsförbund (SFSI)
- Svenska Finlands Sportskytteförbund (SFS)
- Svenska Finlands Idrottsförbund (SFI)
- Idrottens Föreningsallians (IFA), (=serviceförbund)
- Finlands Svenska Skidförbund (FSS)
- Finlands Svenska Orienteringsförbund (FSO)
- Finlands Svenska Gymnastikförbund (FSG)
Verksamheter
Förbundet bedriver bland annat följande aktiviteter:
Motion
Förutom att ordna friluftskurser, är FSI också huvudarrangör för motionsevenemangen Kanonruset, West Coast Race och FamilySwimRun, samt medarrangör för en majoritet motionsevenemang runtom i Finlands svenskbygder.
Skogsmulle
Förbundet bedriver sedan 2011 mulleverksamheten i egen regi. Dessförinnan bedrev det numera avvecklade specialidrottsförbundet Konditionsfrämjandet aktiviteten.[5]
Finlandssvenska Idrottsgalan
Finlands Svenska Idrott arrangerar ett årligen återkommande evenemang, Finlandssvenska Idrottsgalan. På idrottsgalan delas pris, i olika kategorier, ut till idrottare inom den finlandssvenska idrottsrörelsen för framstående idrottsprestationer.[6]
Källor
- Webbkällor
- Finlands Svenska Idrotts webbplats Vorlage:Sv ikon Läst 4 januari 2016.
Den finlandssvenska bragdmedaljen har sedan år 1935 delats ut till finlandssvenska idrottare.
Den moderna bragdmedaljen, eller Finlands Svenska Idrotts bragmedalj, härstammar från Idrottsbladets guldmedalj som delades ut från 1935 till 1947. Idrottsbladets guldmedalj övergick år 1948 till Sport-Pressens guldmedalj. Utdelningen övergick år 1995 till Finlands Svenska Idrott som på den tiden hette Centralidrottsförbundet CIF. Numera delas bragdmedaljen ut i början av året på den Finlandssvenska Idrottsgalan.[7]
Bragdmedaljörer genom tiderna[7]
Idrottsbladets guldmedalj
- Gunnar Höckert 1935
- Birger Wasenius 1936
- Konrad Huber 1937
- Alf Lindblad 1938
- Bertel Storskrubb 1939
- Nils Nicklén 1940
- Nils Kronqvist 1942
- Evert Heinström 1943
- Albin Andersson 1944
- Jarl Gripenberg 1945
- Runar Björklöf 1946
- Verné Lesche 1947
Sport-Pressens guldmedalj
- Kurt Wires och Märta Lindholm 1948
- Erik Åberg 1949
- Thorvald Strömberg 1950
- Rolf Back 1951
- Leo Backman 1952
- Stig-Göran Myntti 1953
- Ossi Mildh 1954
- Harry Holman 1955
- Torbjörn Lassenius 1956
- Stig-Olof Grenner 1957
- Kurt Lindeman 1958
- Eva Hög 1959
- Eugen Ekman 1960
- Åke Lindqvist
- Anders Westerholm 1961
- Aimo Tepsell 1962
- Rolf Koskinen 1963
- Peter och Henrik Tallberg 1964
- Ulf Ekstam 1965
- Erik Pihkala och Ole Wackström 1966
- Olof Nyman 1967
- Mona-Lisa Strandvall 1968
- Jorma Sandelin 1969
- Marika Eklund 1970
- Harry Hannus 1971
- Bo Grahn 1972
- Reijo Ståhlberg 1973
- Nina Holmén 1974
- Susanne Sundqvist 1975
- Arto Koivisto 1976
- Håkan Spiik 1977
- Jan-Erik Bäckman och Roger Kanerva 1978
- Sonja Grefberg 1979
- Sixten Wackström 1980
- Enzio Sevon och Tom Jungell 1981
- Tiina Lillak 1982
- Patrick Wackström 1983
- Ralf Westerlund 1984
- Jarmo Virtanen 1985
- Annika och Bettina Lemström samt Sven Nordlund 1986
- Pontus Jäntti 1987
- Kyra Kyrklund 1988
- Johan Lind 1989
- Mikael Källman 1990
- Vesa Mäkipää 1991
- Vesa Hanski 1992
- Torsten Smedslund 1993
- Krister Holmberg 1994
- Mikaela Ingberg 1995
- Eija Koskivaara 1995
CIF:s bragdmedalj
- Sanna Nymalm 1996
- Mikael Boström 1997
- Conny Karlsson 1997
- Pia Julin 1998
- Anu Koivisto, Svenska TV-sporten 1999
- Marcus Grönholm 2000
- Robert Häggblom 2001
- Janne Holmén 2002
- Sune Abrahamsson 2003
- Mats Haldin 2004
- Matti Rajakylä 2005
FSI:s bragdmedalj
- Ove Lehto 2006
- Niklas Bäckström 2007
- Katja Nyberg 2008
- Fredrik Smulter 2009
- Sandra Eriksson 2010
- Staffan Tunis 2011
- Silja Lehtinens båtlag 2012
- Mårten Boström 2013
- Leo Komarov 2014
- David Söderberg 2015
- IFK Mariehamn 2016
- Fredrik Smulter 2017
- Nico Rönnberg 2018
- Tim Sparv 2019
Kategori:Sportpriser Kategori:Priser och utmärkelser instiftade 1935 Kategori:Sport i Finland Kategori:Idrottsförbund i Finland Kategori:Medlemmar av Finlands olympiska kommitté Kategori:Idrottsförbund bildade 1945 Kategori:Organisationer i Helsingfors Kategori:Sport i Helsingfors
Beschreibung
Schwedischfinnland kann mit Regionen wie Sápmi oder Deutschschweiz verglichen werden, die ebenfalls nicht eindeutig mit administrativen Einheiten überlappen. Mit dem Begriff wird sowohl ein geographischer Raum als auch eine Kultur sowie Institutionen verknüpft.[8] Historisch erstreckt sich die Region über die Grenzen des heutigen Finnlands hinaus.
Traditionell bilden die folgenden drei Regionen Schwedischfinnland.[9]
- Nyland, d.h. die nördliche Küste des Finnischen Meerbusens von Hangö im Westen bis Pyttis im Osten und einschließlich der Hauptstadt Helsingfors
- Åboland, d.h. die Gegen der Stadt Åbo und das Schärenmeer im Südwesten
- Svenska Österbotten, d.h. die östliche Küste des Bottnischen Meerbusens von Sideby im Süden bis Karleby im Norden
Åland wird manchmal als ein Teil von Schwedischfinnland angesehen und manchmal als eine eigene, von den Åländern (schwedisch ålänningar) bevölkerte, Region angesehen.
Außerhalb der genannten Gegenden, wo Finnlandschweden oft die Bevölkerungsmajorität bilden, gibt es s.g. Sprachinseln in denen größere Gruppen von Finnlandschweden als Minorität in finnischsprachigen Städten leben. Historisch hatte auch Südkarelien einen bedeutenden finnlandschwedischen Bevölkerungsanteil, z.B. war die Stadt Visby eine Sprachinsel bis zum Ende des Zweiten Weltkriegs.[10]
Scherzhaft und auf die engen Kreise bezogen, in denen sich die Finnlandschweden bewegen, wird Schwedischfinnland manchmal als Ankdammen („Ententeich”) bezeichnet.[11]
Weblinks
- Svenskfinland.fi (schwedisch, finnisch, englisch)
Siehe auch
- Finnische Sprachenpolitik
- Finnlandschwedisch
- Hufvudstadsbladet
- Liste der schwedisch- und zweisprachigen Gemeinden Finnlands
- Svenska Finlands folkting
- Kategorie:Finnlandschwede
Literatur
- Bo Lönnqvist: Svenskfinland. In: Uppslagsverket Finland. 2012 (schwedisch, uppslagsverket.fi).
Einzelnachweise
- ↑ Vorlage:Webbref
- ↑ Vorlage:Webbref
- ↑ Nystrand ny ordförande. Hufvudstadsbladet (2015-11-16) Vorlage:Wayback Vorlage:Sv ikon Läst 13 mars 2016.
- ↑ Om oss, FSI.s webbplats Vorlage:Wayback Vorlage:Sv ikon Läst 13 mars 2016.
- ↑ Mulleverksamheten, FSI:s webbplats Vorlage:Sv ikon Läst 13 mars 2016.
- ↑ Idrottsgalans officiella webbplats Vorlage:Wayback Vorlage:Sv ikon Läst 13 mars 2016.
- ↑ a b Vorlage:Webbref
- ↑ https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Svenskfinland (schwedisch)
- ↑ https://www.svenskfinland.fi/history-and-geography/ (schwedisch)
- ↑ Johan Lindberg: Viborg. In: Uppslagsverket Finland. 2012 (schwedisch, uppslagsverket.fi).
- ↑ Välkommen till Ankdammen (sv-SE) In: Språktidningen . 3. Juni 2008. Abgerufen am 30. Juni 2021.